År 1988 drabbades ett husdjur i sydöstra Finland av rabies varvid gränspasseringar för bl.a. hundar krävde vaccination och godkända laboratorieprov för införande av hund från Finland till Sverige. Det här innebar uppehåll i all kennelverksamhet mellan våra länder. Beaglelandskampen inställdes. Inom hundklubbar i finska Lappland och i Haparanda diskuterades möjlighet att ordna proverna så att provdomarna färdades över gränsen. Hundarna kunde provas i rutor placerade i hemlandet. Förslaget gick ut på att man skulle skifta arrangemangs skapet så att finska domarna kom över till Sverige när proverna avgjordes enligt finska regelboken, för att året därpå forsla de svenska domarna till Finland där de svenska provreglerna gällde.
Efter kontakter och möte med beagleledare från Norrbotten och finska Lapplands län beslöts om namn och reglemente för beaglekampen enligt den skiss som initiativtagarna utarbetat. Gränsälvskampen antogs som namn för provet, man beslöt också att enbart hare godkändes som drevdjur.
Hösten 1989 skulle premiärkampen anordnas av Karunkin Erämiehet. Överdomarskapet lades på Aarni Vaaraniemi, känt namn inom beaglekretsarna i Finland. Aarni var också den som påverkade att resultaten från kampen gav finska hundar godkända utmärkelser i form av championat och cacit. Vid summering av Gränsälvskampen genom åren blir man imponerad av den genomgående höga standarden hos beaglarna på båda sidor om gränsen. De finska hundarna har oftats gett sina ägare glädjen att ta emot ståtliga pokaler från prisbordet. För att kampen skulle vara värd namnet har vi vissa år, speciellt nu den senaste tiden, nått upp till svenska poängsegrar. De tre första åren var även Västerbottens beaglarna med i leken. En del av deras hundar hann visa upp fina provresultat med jaktchampionat som belöning för den långa resan.
Stövarklubben anordnade kamper liknande det upplägg vi inom beagle skapat. Man lyckades även med att placera nordiska finnstövarmästerskapet till Haparanda‐Torneå markerna. Andra brukshundklubbar hakade på och ett flertal hundarrangemang ordnades i olika Tornedalsorter.
Att beaglen är uthållig, målmedveten och utmärkt drivande hund med få tappter är väl känt.Gränsälvskampen är ett bevis på att även beaglefolket äger samma egenskaper. De andra rasernas kampsamverkan dog ut i barnskorna endast beaglekampen har nu nått vuxen ålder.
De korta avstånden mellan provrutorna gjorde att man vissa gånger kunde höra drevskallen över gränsälven. Förutsättningarna i alla provrutor var likartade. Svårighetsgraden för dreven är också i nivå med vad drivande hundar får stå ut med i både Sverige ochFinland. Skogsbilvägar är dragna i liknande mönster i båda länderna. Störningar av proven förekommer mycket sällan. Under Gränsälvskampåren har en hund förolyckats och en annan så svårt skadats att den sedan avlivats.
De första åren anordnades proven under två dagar med både svenska och finska regler som rättesnöre. På svensk sida övergick man till en dags prov då elitettan ej gav championat‐meritering. Två dagars prov krävdes däremot för att kunna erhålla finska prismeriter. Efter regeländring i Finland uppnås nu meriteringar med endagarsprover även där.
Skillnaden mellan finska och svenska provregler är betydande. Regeländringen i Finland har dock något utjämnat tolkningarna. Exempelvis bestraffas hunden med minuspoäng för över‐stigande av tio väckskall vid sök och upptagningsmomentet. Till upptag ledande väckskall belönas däremot i våra provregler. Länge väckande hundar lever farligt och beordas kopplas enligt de finska provreglerna. Vi har uppfattat de finska proven som mer tävlingsinriktade än vad vi har att rätta oss efter enligt våra regler. Det är betydligt svårare att klara av finska elitettan än det krav vi har för att nå upp till första pris. Första pris i Finland kan jämföras rakt av med jaktcert i Sverige. De finska championaten uppnås efter en betydligt stenigare väg än vad våra svenska regler kräver. Erfarenheten från åren med Gränsälvskampen har dock visat att även de finska topphundarna upprepade gånger gått bet på att klara svenska provettan. Det här med drevprover är en svår bransch, oavsett finska eller svenska regler så är resultaten svåra att förutsäga, hunden måste fungera i okända marker och så får man inte ha otur. Vad har då Gränsälvskampen gett? Statusen för provet har inte stagnerat, tvärtom så följs den med ökande intresse inom beagleklubbarna i Norden. Som vi ser det så har beagleägare i våra bygder och även söderut kunnat få aktuell rådgivning till parningar med lämpliga jaktbeaglar. Goda råd ges till svenska valpköpare som önskar en Beagle som sin kommande jaktkamrat. Avelsalternativ är alltså en stor drivkraft i sammanhanget. Landskampsandan har naturligtvis också bidragit till att det här provet känts särskilt viktigt.
Gränsälvskampen har hanterats på ett sätt att allt prat om orättvisor eller felaktiga bedömningar eliminerats. Alla 27 kamperna har genomförts utan protester eller annan tandagnisslan. Man har glatt sig åt goda provsprestationer och skilts i god anda efter prisutdelningarna. Det finska värdskapet är generösare än vad vi erbjuder på vår sida. Det serveras morgonmål till hundförare och domarlag, man får också med sig skogskost som hundföraren skall bära i sin ryggsäck. Efter provdagen bjuds på riklig middag i provcentrat.
I Finland tillämpas tvådomarsystem. Det är av stor betydelse speciellt när hörbarheten är begränsad och när drevet går långt från upptagsplatsen. Att skaffa fram 16 domare som man gör till Gränsälvskampen är ingen liten uppgift. I Finland är Beagle och stövarreglerna likalydande, man har också gemensamma prover. Genom att anlita varandras domare kan man få fram behövligt antal funktionärer till proverna.
Stamtavlorna för nordsvenska beaglar visar på ett markant inslag av finskt Beagleblod.
Även längst söderut i landet har parningar i och valp köp från Finland gett lyckade kullar med nu fullmeriterade ättlingar. Detta gläder oss i Norrbotten särskilt mycket, vi känner att det är ett intyg på att vårt samarbete med nordfinska beaglevänner bidragit till allmän höjning av beaglens jaktegenskaper. De som startade Gränsälvskampen och sedan hållit liv i den hade som målsättning att genom samverkan med finska beaglevänner verka för en vital jaktbeaglestam i våra nordliga län. Vi hoppas att det kennelarbete som hittills har åstadkommits för Beaglens bästa här i norr får en fortsättning i någon form.
Beaglen som jakthund är värd att föras vidare till nya generationer av jägare i en förhoppningsvis jaktvänlig framtid.
Gränsälvskampen har uppmärksammats med väl tilltaget spaltutrymme i finska kennel‐ klubbens utskrift ”Koiramme”. Vi har också fått in resultaten i såväl läns som jakttidningarna. I båda ländernas Beagletidskrifter får vi in allt vi skriver om kampen. Vi känner också ett ökande intresse från respektive beagleledningar för våra förehavanden här i norr.